Resa till Israel och Palestina

Startade hemifrån kl 0415 i snöslask, min kära hustru, Monica, skulle jobba så jag fick åka med henne! Kom fram till Arlanda ca 0450 och checkade snabbt in. Handlade snus och gick till gaten. Ny säkerhetskontroll. Kärran gick på tid och en skön resa med Analfabeten som kunde räkna i lurarna. I passkontrollen på Ben Gurions flygplats fick jag ett par frågor, vart kommer du ifrån och vad ska du göra i Israel?

Gick ut och träffade en amerikan som jag satt och pratade med nästan en timme  i det underbara sommarvädret, innan taxin/minibussen gick mot Jerusalem. I Jerusalem skulle jag gå av vid Damascus Gate, vilket ändå var slutstation! Där skulle jag ta buss nr 21 till Bethlehem, hittade snabbt bussen och efter ca 45 min var jag i Bethlehem. 

Anlände kl 16 till St. Vincent, bytte om och gick ut i Bethlehem! Promenaden tog sin tid, men till slut hittade jag Födelsekyrkan och platsen där Jesus föddes. Gick sen tillbaka där det fanns en restaurang tvärs över gatan från hotellet, åt, och gick lade mig tidigt efter en lång dag.

g 

 

Var uppe med tuppen på torsdagen och åkte in till Jerusalem på morgonen, efter att ha åkt genom Beit Jala kommer bussen fram till en checkpoint, där alla palestinier måste gå av och visa sina arbetstillstånd  och id, jag och några till satt kvar i bussen och jag fick visa mitt pass till en ung flicka med maskingevär! Mycket skrämmande känsla, de var tre stycken alla med fingret på avtryckaren!! Denna procedur var jag med om vid varje resa till Jerusalem.

 Gick in genom Damascus Gate, in i The Old City. Gick Via Dolorosa, den väg Jesus gick med korset, en liten farbror kom fram och frågade om han fick visa mig ett par av de ställen som är utmärkta, där Jesus föll första gången och  där Jesus träffade sin mor!

Jag gick sedan till Swedish Christian Study Centre, där jag träffade en man som jag tidigare träffat i Österledskyrkan. De har en takterass där utsikten var helt otrolig, hela gamla stan och lite till såg man. Drack kaffe där och fortsatte sen min vandring.

Gick ut genom Lions Gate och nerför en lång backe och kom fram vid foten på Olivberget. Där kom nästa man fram och frågade om jag ville ha en guidning. Han tog med mig genom Getsemane trädgård, där ett av världens äldsta olivträd växer, tvåtusen år gammalt. In i en kyrka och ut igen, en stund senare in i nästa kyrka, som egentligen är tre i samma. Armenisk, Grekisk ortodox och en till. Längst in ligger Jungfru Marias grav!  Efter lite dividerande ville han ha 70 NIS, vilket är ca 130 kr, vilket det var värt!

 

Sedan gick jag vidare upp för olivberget, vilket var riktigt jobbigt, speciellt som det var ganska varmt. Däruppe hade man en helt fantastisk utsikt över hela Jerusalem med omnejd.

Mötte ett riktigt original med en åsna, som jag filmade och han frågade då var jag var  ifrån och när jag sa Sverige, pekade han på åsnan och sa ÅSNA.  

Nedfärden gick lite lättare, men det är så brant att man måste hålla igen. Lång väg tillbaka igen och jag försökte komma fram till Klippmoskén, men det gick inte. Endast för muslimer sa polisen. Gick då till the Western Wall, eller Klagomuren, och såg alla dessa judar stå och be tillsammans med tusentals turister. Tillbaka till Damascus gate och lunch, därefter bussen hem till hotellet.

 

Var uppe tidigt på fredagen också för en färd till Ein Gedi, som ligger vid Döda havet. Buss till Jerusalem, taxi till Jerusalem Central Bus Station, bussen gick strax efter att jag gått ombord, fullsmockad med turister. Resan tog ungefär 1,5 timme. Otrolig natur, men mycket sorgesamma scener under resans gång. Beduiner med sina skjul, knappt det, och sina får på otroliga bergssluttningar. Ovanför flotta villor som bosättarna bor i! Väl framme blev det ombyte och ett par dopp i det märkliga vattnet. Man  flyter verkligen som en kork. Det konstiga var när man kom upp, vattnet kändes som ren olja, och jag torkade inte förrän jag hade duschat. Märklig upplevelse. Gick tillbaka till busshållplatsen efter att ha suttit i solen länge.

Där satt några fler och efter en stund kom det mer folk. Rätt som det var, stannade en minibuss och chauffören steg ur och frågade om vi skulle till Jerusalem. En amerikan frågade om priset och fick svaret NIS 40, ordinarie bussen tog NIS 39,5, alltså ca en krona mer. Jag och det amerikanska paret hoppade snabbt in och sedan var den full. Resan tillbaka tog knappt en timme, han körde verkligen som en biltjuv. Gick in på busstationen och köpte en hamburgare på McDonalds samtidigt som jag hade fri wifi. En taxi tillbaka till Damascus gate och ställde mig vid busshållplatsen för bussen till Bethlehem. Eftersom det var fredag em, var det helt otroligt med folk som kom från fredagsbönen, gissar jag. Det där med att köa är nog bara typiskt svenskt. Här trängde alla sig på bussen på en gång, chauffören stod och skrek, vad vet jag inte, men jag gissar att han försökte säga en i taget. En kul upplevelse när man inte har bråttom. Trafiken i Jerusalem en fredag var nog det värsta jag har sett.

Fortsättning följer

The finger on the trigger

The Finger on the trigger

A journey to the West Bank

I arrived to Jerusalem by a Ser-Vee or Sherut, a mini-bus, at the Damascus Gate. From there I took the bus nbr 21 from the Arab bus station, that was going to Bethlehem via Beit Jala to avoid the Check-points. I arrived at S.t Vincents Guesthouse, where I was booked from March 26 until Sunday the 30th. After changing clothes I went out to explore Bethlehem. I had no map so I just wandered around and followed my feeling where the Manger Square is located. After some time I saw the Nativity Church tower, so I continued in that direction. I went in and it was a fantastic feeling to be at THE actual spot where Jesus was born! I felt very spiritual at that moment.

Later that evening I walked to the wall, 8 meters tall and it will be more than 700 km when it is finished. It is awfully ugly and depressing, The Palestinians try to make it nicer with a lot of graffiti, at the same time with political messages and stories what have happened to a lot of people in Bethlehem!

Early next morning, Thursday, I went back to Jerusalem by bus and after a while we reached the check-point, Most of the passengers went off the bus, standing in line, Then three soldiers came on board, I showed my passport to a very young girl with a machine gun and her finger on the trigger, one meter from me.                               (The image is from another time)

Pretty scary, I think. She asked me in a tuff voice what I was doing and if I was a tourist. I felt very intimidated of her behavior but at least I could remain seated in the bus. It must be much more intimidating for the Palestinians to go through this every time they are going outside the wall, This happened all three times I went in to Jerusalem. the last time it was even worse. because then another female soldier around 20 years old, asked me about my visa. I  had not looked in my passport since I arrived, so I thought it was stamped upon my arrival, but there was nothing, She said, ”next time bring your visa with you”. A lot of thoughts went thru my head, why wasn’t there a stamp? In the city I met a Swedish woman, that I had met before at the Swedish Christian Study Centre. She told me that it is a small piece of paper that they put into the passport. You are supposed to read on that piece of paper because it says you should keep it together with your passport ALL THE TIME! She then said, look in your pockets, perhaps it fell out, and she also said that that they should mention that to you when you get your passport back. Anyhow after an interesting day in Jerusalem I went back to Bethlehem and looked in my jackett and there it was. I felt very relieved because that is something you should leave at passport control when you depart.

Still I feel very uncomfortable about these moments with a soldier standing in front of you with a machine gun and the finger on the trigger IN A BUS.

Another event that I witnessed was at the Jaffa gate when I was sitting there having coffee with an american priest. A bunch of settlers were going in the Old City to provoke Palestinians. The worst of all, I think, is that they are allowed to carry machine guns. I mean, they are civilians?? This happened on Saturday which is Sabbat to them when they are supposed to rest and pray. But they find the time to harass Palestinians. This is terrible and it keeps going on and the rest of the world is silent! I feel ashamed, we all are human beings, How can the International Community tolerate that this goes on? 

The last four days of my trip I stayed in Bil’in with a very nice and hospitable family. 

Iyad Burnat’s house

Memorial stone of Bassem

I have met so many wonderful Palestinians, been invited to arabic coffee or tea everywhere. I also have had the chance to see where the weekly demonstrations are being held every Friday. I have visited the place where Bassem was shot in 2009, the friendliest soul on earth telling the soldiers to stop shooting as they shot very close to the sheep. Instead they shot a woman and Bassem once again told them to stop shooting as one person was injured. The answer, the soldiers killed Bassem! The whole story is written down on the memorial stone that is raised in his honor.

The wall cuts through the landscape everywhere here in Bil’in and is a constant reminder for the people here that they are trapped. Iyad, who I was living by, told me that he is going to the US and the Ben Gurion airport is only 25 km away, but as a Palestinian he can not leave from there.  He has to go to Amman, which is only 65km away, but he has to leave at 0600 o’clock to be able to reach a flight that departs the next morning. He will arrive in Amman by evening and has to sleep over.

Another story that I was not aware of, happened the night between Tuesday and Wednesday at 0230, Israelis soldiers were outside of the house, 15 meters away from where I was sleeping. That is a bit scary!

It was even more scary the night after, my last night! About 150 soldiers were in the village and outside the house around 2 and 3 am, raided 5 houses, thankfully no arrests were made!Image by Hamde Abu Rhama

When I left the house to go to the airport at 5.50 am the soldiers were everywhere in the hills. I saw lot of lights in the hills where I had been walking a couple of days earlier and even som flying objects, perhaps a chopper!

This is a picture from Friday the 11 of April, from the same hills!

Most of the family were up on the roof and checked them (soldiers) out, except the two younger ones! Their neighbor that we had visited the day before, was raided! I hope that the responsible persons for these horrendous things get really punished one day. This is Palestinian land and the Israeli soldiers should not be permitted to do this. As it says according to International law.  But it seems that nobody cares, why is beyond me! And they have the guts to say that the Palestinians are terrorists????? The real terrorists in this part of the world are the Israeli government! The taxi driver told me that a lot of Airlines tell the passengers, just before landing, never to go to the West Bank. It’s dangerous and they can be robbed or killed! NONSENSE! The only time I felt threatened was at the check-points! In Palestine I was overwhelmed  with the love I met everywhere.

I think and really believe that the Israeli government has to cave in and remove the wall, treat the Palestinians as human beings and help them to rebuild what they have destroyed. It is time that they start to live as one country and one people.

Prostatacancerns vara och inte vara!

Det var länge sedan jag skrev en blogg, men nu känns det rätt!

Har ju varit en underbar sommar med mycket sol och bad. För första gången i mitt liv har jag också kört hoj på en riktig bana, Mantorp. Detta var absolut det roligaste jag har gjort i hela mitt 69 år långa liv och det kommer att bli fler gånger nästa år! Det går ju inte att beskriva känslan att ”behärska” hojen i kurvorna, även om jag behöver lära mig att lägga ner mer. Men det kommer, har ju också kört på Rörken, som är en gokartbana utanför Uppsala, ett par gånger och jag ser verkligen fram emot april nästa år när de öppnar igen! För de som vill se lite filmsnuttar av min åkning, så lägger jag här upp länkar till både Mantorp och Rörken! http://www.youtube.com/watch?v=kGZN-nFUGrM&list=PLrnanM3AYNAMtznRlhbIazjz-W_DU02H6&index=5 och http://www.youtube.com/watch?v=nrCsfekmSZs&list=PLrnanM3AYNAMtznRlhbIazjz-W_DU02H6&index=6

När jag sen ser tillbaka på min operation av prostatan, är jag mycket positiv! Det var lite besvärligt med flera urinvägsinfektioner, men när de försvann har jag bara positiva saker att säga. Jag mår bra, har inga problem, förutom sämre erektion, men det överlever jag. Ska till doktorn på måndag, 28 oktober, för kontroll men har redan läst min journal. Jag vet alltså redan nu att mitt PSA är <0,1 som är ingenting! Jag tänker dock be doktorn om att få sprutor för att hjälpa till med erektionen! Har testat Cyalis, tabletter, med de funkade inte. Jag träffade en gammal man som hade testat dessa sprutor och hans doktor hade sagt att även som medvetslös får man erektion!

Vi har ju också en fantastisk höst, mycket färggrann har den varit och fortfarande idag den 25 oktober är det 11° C just nu, kl 1615! På det här viset kommer den mörka tiden att gå väldigt fort, snart jul och sedan står det inte på förrän det är vår igen! Snart är det också dags att ta en tur till med gymkompisarna till Eckerö och äta viltbord. Lite längre fram ska Monica och jag ta en tur med Silja Galaxy till Åbo och äta julbord! Livet leker för en glad pensionär!

Never ending story!

Nu var det länge sedan jag bloggade. Efter operationen har jag haft 3 urinvägsinfektioner, varav den senaste var det värsta jag varit med om. 39,9° feber, 285 i sänka (ska vara mindre än 5) och kunde knappt kissa. In på akuten och blev kvar i fyra dygn med dropp, förutom sista dagen när jag kunde äta. Nu trodde jag att allt blir bara bättre, vilket det har blivit – tills nu!

Lite roliga saker också att berätta, i lördags var jag tillsammans med 23 andra hojåkare körde en blivande brud, möhippa. En ca 10 mil lång resa genom Uppland till ett ställe där de skulle ha femkamp! Blivande bruden tyckte att det var jättekul likaså vi andra!

Nu får nog hojen stå ett tag, vill inte riskera något.

Idag var jag på återbesök, hade en massa frågor till doktorn, bl a varför det gör så ont fortfarande när jag kissar. Har gått i omgångar, förra veckan var en bra vecka, sen kom det tillbaka i fredags och idag var det nästan som en ny urinvägsinfektion var på gång igen. När jag sa det till doktorn, ville han gå in o kolla. Där var det trångt och han bestämde sig för något som heter sondering, ett stålinstrument som en stor krok förs upp i urinröret för att vidga det trånga. Det första var ca 4 mm tjockt och med det kom han hela vägen in i blåsan. Det lite tjockare han använde sen, gick inte alls. Titta igen och då var det ännu mer svullet, tillbaka till nr 1 ett antal ggr, men det gick inte heller. Detta var inte direkt skönt, ganska ont om jag ska vara ärlig! Då bestämde han sig för att operera i stället, vilket blir i juli. Det verkar som denna prostatacanceroperation har skapat en massa problem, men som jag sa till till doktorn har jag sluppit läckage, vilket är väldigt vanligt, det är det positiva i hela historien. Jag försöker hela tiden hitta positiva saker och koncentrera mig på det, det negativa får man försöka glömma vartefter. Vi har ju hitintills haft en otrolig försommar vilket lättar upp humöret!

 

Tills nästa gång, ha det så bra!

Post operation

Måndagen den 4 mars, ringde de från Urologen och fråga om det var OK att bli opererad på onsdagen. De hade en återbudstid och jag tyckte att det var lika bra att få det gjort! Jag skulle infinna mig på avd 70E1 vån 4 på tisdagen kl0830. Det blev inskrivning, EKG en massa prover. Efter det träff med en av doktorerna som skulle vara med som kirurg, Oscar, tillsammans med M.H. Han gick igenom vad som skulle ske, därefter lunch och väntan på att träffa nästa doktor, narkosläkaren. Hon ställde samma frågor som de två tidigare hade gjort, berättade ingenting, det var en ganska onödigt träff. Tyvärr hade de ingen sängplats, så jag fick åka hem och äta middag, titta på TV och sova i min säng. Åter till avdelningen kl 0700 nästa morgon. Tack och lov fick jag åka taxi, som min gode vän och granne ordnade åt mig. Den stod och väntade kl 0630. Jag fick en sängplats och skulle byta kläder så att jag var klar 0720, 0735 kom två sköterskor (de två som kom att bli mina favoriter, Ragnheidur och Savanne)och hämtade mig, dags att rulla ner till operation. Inne i operationssalen var det ett helt gäng människor, narkossköterskor och läkare. De berättade vad som skulle hända, först en nål i vänsterhanden där sövningsmedicinen skulle skjutas in. Den sköterskan hade nog aldrig gjort detta förut utan fick råd av narkosläkaren hur det skulle gå till, men mitt upp i när han försökte få in nålen säger läkaren – ”nej inte så där, jag gör det själv i andra handen. Min vänsterhand är fortfarande alldeles svart av det första misslyckade försöket. När det var gjort i andra handen, samtidigt som jag fick en mask över näsa och mun, sa de godnatt och jag somnade! Jag antar att rakning och tvättning skedde under narkos. Operationen skulle börja 0830, det hade jag fått reda på innan, först ut den morgonen. 1040 tittar jag på klockan på väggen och det är full aktivitet runt mig och plötsligt säger någon att jag har bara 85 i övertryck, jag talade om att jag hade fruktansvärt ont i magen, då en annan röst säger ”nu är det dags att sova igen” och sen är jag borta. Vad som hade hänt var att jag blödde på många ställen i magen, även fast Michael (allt enligt min journal) hade sytt på många ställen innan den första operationen avslutades. Inget specifikt ställe kunde hittas där det blödde, utan det var på flera ställen som han sydde igen! Nästa gång jag vaknade var strax efter kl 14. Jag hade valt titthålskirurgi för att få en lättare och snabbare rehabilitering, nu blev det både titthåls- och öppen kirurgi! Den stora öppningen gjordes ca 20 cm från naveln och ända ner. 28 st agraffer, ser ut som plåtstaples utan på min mage och dessa plockades av distriktssköterskan igår, den 18 mars. På uppvaket blev det en lång frustrerad väntan, mitt blodvärde var alldeles för lågt, 77,  för att jag skulle få komma upp på avdelningen, jag hade fem nålar med flera portar i båda armarna och händerna, där jag fick blod, näring och där blodtrycket kollades i två portarna. Läkaren på uppvaket, en kvinna som aldrig presenterade sig, var fruktansvärt störig. Jag frågade henne när jag kunde få komma upp på avdelningen och hon svarade: Vid fyra och om du lovar att inte komma tillbaka!??? Vad är det för ett svar! Jag hade åtskilliga gånger bett om min telefon, eftersom jag hade räknat med att vara tillbaka på avdelningen vid lunch och ingen visste var jag var! På e.m. kom iaf Monica och Annika, de hade gått till min sal och där fått reda på att jag låg kvar på uppvaket! 2300 kom läkaren tillbaka och sa att nu ska du slippa oss – ingen rolig människa. Jag kom upp på avdelningen kl 0003 och jag sa direkt att jag ville ha min telefon så jag kunde skriva att nu var jag tillbaka!

Tiden på sjukhuset gick ganska fort, jag fick flera besök, vilket var väldigt välkommet! Jag var uppe och gick dag 2, annars låg jag mest i min säng och sov mycket vilket jag tror var bra för mitt tillfrisknande. Maten är ju inte mycket att hurra för på sjukhuset, i min journal stod det att jag skulle ha kost enligt ordination, något som man inte tog någon hänsyn till. En av de första dagarna fick jag isterband och stuvad potatis, väldigt starka isterband och det ger man väl inte till någon som är nyopererad i magen? På söndagen var det pizza till lunch, något som rondläkaren verkligen undrade över! Måndagen den 11 mars fick jag höra på ronden av min doktor, M.H., att jag skulle få åka hem efter lunch. Monica kom och hämtade mig, liten pärs att åka bil men till slut var vi hemma och jag kunde lägga mig i soffan. Där har jag sedan tillbringat den största delen av min tid, även om jag har försökt att gå ut och gå några gånger för att magen skulle komma igång. På onsdagen gick jag till gymmet och träffade mina gympolare som var nyfikna på hur det hela gått, stannade en timme och fikade med dem!

Söndagen den 17 mars fick jag väldigt ont i kisseriet, något som jag inte hade känt av överhuvudtaget tidigare. Misstänkte urinvägsinfektion och sa detta till distriktssköterskan som skulle plocka bort agrafferna. Hon kollade upp det och fick svaret att det stämde. Hon gick iväg till en doktor och fick penicillin utskrivet, som jag hämtade på apoteket när jag gick hem. En promenad som brukar ta 12-13 minuter tog 25 minuter. Det gick iaf, vilket var huvudsaken. Måndag kväll var första dagen som jag kände mig ganska bra, penicillinet hade börjat verka och jag kände en mycket stor tillfredsställelse att agrafferna var borta, det spände inte längre i magen när jag skulle resa på mig. Den kvällen var den första som jag satt upp och tittade på TV och inte låg i soffan. Idag är första dagen som jag sitter en längre stund på en stol och kan skriva denna blogg, något som jag trodde jag skulle ha gjort för länge sedan.

Nu ser jag fram emot torsdag, då ska katetern dras och efter det börjar livet igen, numera prostatalös och utan cancer i kroppen. Jag får dock vänta 4 veckor till innan jag kan börja träna, vilket känns lite tufft, däremot skulle jag kunna köra hoj ganska snart. Jag frågade min doktor om detta och han sa att om sadeln är bred så är det inga problem. Nu är ju inte detta aktuellt iaf om man tittar ut, det småsnöar och våren verkar vara långt borta.

Operation

Pratade idag med Akademiska för att höra när det kan bli operation och det visade sig att jag står på väntelista!? Det jag har läst i min journal, stämmer alltså inte – där står det att  Vi siktar på att operera honom i mitten av februari och därför angelägen att den här MRT ska göras innan. I mitten av mars verkar det som det finns tid, det är bara att vänta. Om det blir ett återbud, så kan det gå snabbare vilket jag hoppas, annars kan det bli lite kärvt att komma igång tidigt med hojsäsongen! Men Det viktigaste först vilket självklart är operationen och därefter tar vi det roligare. Än så länge så ser det ut som det blir en lång vinter tyvärr, så mycket snö som det har kommit igen! Nu är det väl bra för alla barn som snart har sportlov och kan ha möjlighet att utföra diverse aktiviteter på snö. Själv får jag en hel del träning, förutom gymmet, blir det ju snöskottning var och varannan dag!

Jag är glad att jag började med Rehabilitering Samtal och Yoga på Ackis där jag nu varit fyra gånger. Tyvärr missade jag en gång då jag var förkyld. Yogan har en stor del bäckenbottenträning, alltså träna på att knipa vilket förhoppningsvis kommer att hjälpa efter operationen! 

I morgon kväll ska jag i Österledskyrkan leda Samtal i fastan och det kommer att handla om ”pappografi”. Det ska bli intressant att se hur många som kommer till det samtalet, de har annonserat i UNT, så lite folk bör det väl komma. Ett bra sätt att få ut informationen om mäns rättigheter att ta ett PSA-prov. 

Jag har, efter meddelandet att jag inte kom till intervju om EAPPI, börjat följa vad som händer i Palestina och jag blir bara mer och mer upprörd över den behandling som Israeliska militären utför på den Palestinska befolkningen. De struntar fullkomligt i mänskliga rättigheter och Internationella lagar och dessutom struntar de också i vad FN utfärdar för resolutioner! Jag hoppas innerligt att det en dag kan bli fred och frihet för alla i Palestina! Jag kommer att söka till EAPPI i juni igen och hoppas på att få komma till intervju åtminstone!

Förkyld och magnetröntgen

I lördags började jag bli förkyld, tänkte att det är väl något kortvarigt – men icke sa nicke! Söndagen blev jag mest liggande i soffan och kollade TV, då och då blev det nässpray, alvedon och en massa snytande. Började att fundera på hur det skulle gå med måndagens magnetröntgen, kan man vara förkyld, kanske inte funkar så bra? Tack och lov så har jag en granne, Claudia, som jobbar på röntgen så jag ringde till henne och förklarade situationen. Hon berättade då att jag får en knapp att hålla i under tiden jag ligger där och den kan jag trycka på om behöver hosta, man måste ligga helt stilla under den knappa timme det tar! Söndagskvällen skulle jag också ta microlax inför undersökning, att var jätteförkyld och att sätta sig på toaletten för att tömma tarmen – INTE KUL! Måndag morgon började med mer alvedon, nässpray och Kan Yang, allt för att känna sig något så när. Kl 0900 var det dags för nästa microlax, efter det frukost för sedan skulle det fastas tills det var dags för MR!

Monica skjutsade mig till Ackis och jag kom dit i god tid, hann bara komma in i väntrummet så kom det en sköterska, Eva, som tog några uppgifter och berättade hur det hela skulle gå till. Jag klädde av mig alla kläder och ringar, klocka och halskedja och på med en rock! Eva berättade att jag skulle få en spruta som var avslappnande, en liten ”ballong” uppstoppad där bak som en liten ”antenn” som Eva uttryckte det. Därefter bad hon mig tömma blåsan och de skulle komma och hämta mig strax, sa Eva. Efter en liten stund kom en annan sköterska och följde mig in i rummet och till den stora apparaten!

Jag fick lägga mig på britsen och strax därefter fick jag sprutan i låret. Doktor Catrin kom och förklarade hur det hela skulle gå till, hon skulle föra upp denna ”antenn”, som när hon visade storleken, visade sig vara ca 25 cm lång! Catrin frågade om jag hade diabetes eller någon tarmsjukdom och då berättade jag har ulcerös colit och en släng av prostatcancer (alla skrattade). Då säger Catrin, ”då kan vi inte göra den här undersökningen” och förklarar att det här är den allra senaste tekniken, men att det inte går att använda om man har ulcerös colit. Tankarna snurrade i huvudet, ”ska jag nu åka hem igen utan undersökning eller”? Då förklarar Catrin att det går att göra på det vanliga sättet, det andra forskas det fortfarande på och det blir mer högupplösta bilder, men det går ju bra ändå! Jag får öronproppar för att det låter rätt mycket, men också hörlurar med P4 i! Jag rullas in i maskinen och det hela startar! Ljudet som kommer efter en stund är nästan öronbedövande och jag hör inte ett smack i lurarna. Litet smakprov:

http://www.youtube.com/watch?v=xS_V_OgeX-U

Efter en stund frågar en röst om allt går bra, jag säger ja men jag hör ingenting av musiken så lite högre volym skulle vara bra! Det kliar i halsen av och till, men med en enorm självbehärskning trycker jag aldrig på klockan utan passar på att hosta när det blir kortare pauser, däremellan försöker att harkla utan att röra en fena. Efteråt undrade jag om jag kunde få en bild av min prostata som jag såg på bildskärmen. Svaret blev att jag måste ringa till IT-avdelningen där kan jag få en CD med mina bilder. Ska prova detta, annars ska jag fråga min kära granne!

Nu är det bara att avvakta resultatet, jag har kollat min journal och där står bara att jag var där kl 1413 igår, ingen journalanteckning ännu.

När det gäller följeslagarprogrammet fick jag sent igår mailsvar som sa att jag inte kommer vidare till intervju men att jag kan söka igen, nästa datum är den 3 juni. De behåller alla papper men jag måste skicka in en ny ansökan.

När det gäller Palestina har jag precis sett en film om ockupationen – Occupation 101, som är en mycket stark dokumentär. http://www.occupation101.tv/ Rekommenderas! Den är uppdelad på 7 avsnitt på ca 14 min/del.

Operation nästa

Har idag pratat med kirurgen jag vill ska operera mig, han sa direkt att det var en oroväckande utveckling av PSA-värdet!? Hur kan doktorer ha så olika uppfattning? Han skulle ordna så att jag fick ta MR så snart som möjligt, så att det inte ska inkräkta på operationsdatumet. Han bestämde i telefon att jag ska opereras i februari, alltså redan nästa månad. Jag känner faktiskt en stor lättnad att det nu blir av, i stället för en ny biopsi och mer väntan. Nu finns det ju stora chanser att kunna åka till Israel, om jag skulle bli utvald, vilket jag verkligen hoppas. Ansökan är nu inskickad!

För de som vill veta mer – bild var prostatan sitter.

Här mer info om operation, jag ska göra titthålsoperation – laparoskopi! http://tinyurl.com/a8eu4u3

Ett halvår med cancer

Det har nu gått nästan sex månader sedan jag fick beskedet att jag har prostatacancer. Ibland är det lite märkligt att tänka på det, jag som är helt frisk, har inga symtom och mår fantastiskt bra. Julen har passerat och med den mycket god mat, trevligt umgänge med våra söner på julafton, annars väldigt lugnt och skönt. Nu är det bara knappt ett dygn kvar av 2012 och ett nytt år väntar med nya möjligheter och förhoppningsvis nya fantastiska möten – återkommer till det! Tillbaka till cancern, jag skrev senast om att jag skulle få vänta tills slutet av januari början på februari, då vi ska ta ett nytt prov. I början på december hade Prostatacancerföreningen i Uppsala styrelsemöte och jag var med, det började med lunch och under den berättade jag om läget för mig. En av de andra i styrelsen sa att han tyckte att det var konstigt att jag skulle vänta ytterligare med ett så högt PSA (15). Hans läkare hade sagt när han hade drygt 7 i PSA, nu är det dags för operation. Det är samma läkare som jag vill ska operera mig, denna man som jag pratade med tyckte att jag skulle ringa till Urologen när jag kom hem. Jag ringde dagen efter och trodde kanske att jag kunde få en tid innan jul, men icke, den doktorn är en upptagen man. Jag vill inte skriva ut hans namn här innan jag har pratat med honom och berättat att jag bloggar om det här. Hur som helst, han ska ringa mig den 2 januari, alltså på onsdag, vilket jag ser fram emot. Kanske blir det operation inom en snar framtid! Återkommer om detta efter telefonsamtalet på onsdag.

Nu till eventuella fantastiska möten. Jag lunchade en dag med pastorn i Österledskyrkan och vi pratade om allt möjligt, bl a om situationen i Israel Palestina konflikten. Jag sa då att ett resmål jag gärna vill åka till är Jerusalem. Då berättade han om ett program som heter EAPPI – Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel. Jag tyckte det lät väldigt spännande och gick hem och gick in på sidan http://tinyurl.com/aeer2p7 och läste om följeslagarprogrammet. Jag pratade med Monica och mina barn om detta och de tyckte att jag skulle söka. De tyckte kanske att det var lite väl lång tid att vara borta, tre månader i Israel, men tyckte att det lät spännande! Monica sa ”att om det är något du vill göra, så gör det!”

Jag laddade hem ansökningsblanketterna plus de blanketter som TRE referenter skulle fylla i. Nu måste jag hitta tre personer som vet tillräckligt mycket om mig för att kunna fylla i dessa. I första hand tänkte jag på pastorn och han var villig att fylla i denna blankett. Nästa person jag kom att tänka på, var min första medarbetare på Alna, Anna, som också efter ett telefonsamtal var villig till detta. Ytterligare en person återstod, jag kom då att tänka på en doktor som hade anlitat mig i flera år för föreläsningar/utbildningar av personalen i Landstinget Västmanland. Vi hade inte pratats vid sedan jag gick i pension 2008, men jag ringde honom och berättade om följeslagarprogrammet och han sa direkt att han ville hjälpa till. Nu har åtminstone två personer skickat in dessa Reference Forms, den tredje har jag inte fått tag i ännu! Det som nu återstår är min ansökan och den väntar jag med tills jag har pratat med doktorn på onsdag. Det är sex personer från Sverige som ska åka 2013 i två omgångar, första gruppen åker 15 april till 15 juli, nästa åker 15 augusti till 15 november och det är väl den bästa tiden att åka. Nu är det bara att hoppas, för jag vill verkligen försöka att göra skillnad. Uppgiften är att vara närvarande för att inget våld ska begås, ett exempel är att man får följa palestinska barn till skolan, man kan också få stå vid någon av gränskontrollerna för att dokumentera hur många som passerar och hur många ID-bås som är öppna. Det gäller också att vara opartisk, inte ta ställning varken för eller emot, men försöka att se vilka som bryter mot mänskliga rättigheter och internationella lagar och dokumentera detta. Följeslagarprogrammet har funnits sedan 2002 och ingen har blivit skadad, även om det är i ett riskområde man vistas. För de som vill läsa om tidigare EA – följeslagare, här en länk http://tinyurl.com/a9olacd

Nu vill jag önska alla en god avslutning på detta året och 

 

Hemma hos Lelle och Anita (Lelle som i Lellesmc i Uppsala)

Måste bara blogga om kvällens upplevelse!

Känner mig oerhört nöjd i kväll, efter att ha lämnat en present tillsammans med John och Foccan, till vår – i Uppsala – allas vår Lelle och Anita, efter att han skottskadades den 30 oktober. Att får sitta ner hos dem var en härlig känsla, när han berättade hur det hela gick till! Han är en fantastisk man, snart 75 år gammal med mycket erfarenhet, rolig och har så mycket go i sig!

Lelle och jag

Rånaren smet från platsen, efter att skjutit först hunden (som överlevde och låg vid mina fötter hela tiden vi var där), sedan Lelle i armen och när han siktade på Anita tog Lelle sikte på rånaren och sprang emot honom. Då sköt rånaren ytterligare ett skott och det tog i bröstet på honom, knäckte ett revben kulan gick vidare ner och gjorde fyra hål på ena lungan (vilket bidrar till att Lelle hostar rätt mycket, p g a luften går ut i kroppen i stället för upp i luft strupen) för att också snudda levern som blödde en del. Slutligen stannade den vid ryggraden och där sitter den för alltid, för riskabelt att plocka bort! Anita blev helt iskall när hon såg att Lelle gick ner på knä, rånaren kunde skjuta igen och denna gång i huvudet! Anita hade en plastkasse med godis och kastade denna på rånaren, som tog till flykten, sprang och sedan försvann på en moped! Skulle vara otroligt kul att få se honom träffa sina polare och visa upp bytet, godis – segisar!!! Hahaha! Fortfarande är han borta, men polisen har säkrat en del spår. Hoppas verkligen att de får tag i honom!

Lelle var mest fascinerad av att den kvinnliga doktorn hade lyckats att fixa hans arm, som var helt söndertrasad och som idag fungerar helt perfekt! Jag ser honom som förebild, framför allt när det gäller hojåkande, han kommer att åka igen till våren och han är 75 år om några veckor! Jag nämnde detta och han sa att du är ju äldre än jag, alla har passerat mig t o m mina barn – och ett stort skratt! Lelle har väldigt lätt att skratta och skämta, jag gillar honom! (Svårt att förstå, not!)

När vi gick därifrån, John, Fredrik och jag, så pratade vi en hel del om hur Lelle är, vilket kanske inte är så svårt att förstå. Jag, 68 år gammal tillsammans med två 26-åringar, för mig känns det som vi var (nästan) jämngamla! Jag ska inte överdriva, men förstå min känsla. Jag vill inte vara lika gammal som de, men känslan fanns där, jag tänker inte vara patetisk och tro att jag är lika gammal.

Jag är MYCKET STOLT att få tillhöra en sådan gemenskap som Sporthoj Uppsala! Det ger en ytterligare dimension till mitt liv och en mycket positiv sådan!

 

Lev livet nu! Du kan inte göra något åt gårdagen, morgondagen har du in fått något löfte om, bara idag kan du göra något åt ditt liv!